vij kёtu
nё trotuaret e freskёta
qё ata i bёnё pёr tё mbuluar gjurmёt e predhave

dhe shoh
se askund tjetёr nuk e ka pёrqeshur ligёsia
dhimbjen njerёzore
mё shumё se nё kёtё vend

e mendja mё shkon
tek ata
qё nuk u penduan kurrё pёr ç’ka bёnё kёtu

ja
atje poshtё
nё buzёt e kraterit tё madh tё shpёrthimit

atje klithin ende
fёmijet
qё nuk do tё rriten kurrё

atje qёndrojnё nuset
qё vellon
nuk do ta ngrenё kurrё prej syve

atje
ende
etёrit e ngecur nё skeletё tё djegur
presin – oh! presin mё kot
qё tё vdesin siç deshёn vetё
tё rrethuar me plot nipёr e mbesa

atje u ndal jeta
dhe Dielli u kthye mbrapsht
drejt Big Bangut tё tmerrshёm tё fillimit tё botёs
atje
unё pashё ngjizjen time
nё njё trup tё fёlliqur
tradhёtar

dhe u luta: mё ruaj o Zot!
sepse ja
po i ndjej tentakulat e pёshtira tё hakmarrjes
qё po ma shtrydhin gjoksin
e po mё tёrheqin zvarrё
pikёrisht te zemra e zezё e asaj grope tё errёt
ku s’ka
veçse tradhёti e tmerr

e desha s’desha
njё falёnderim i kobshёm mu ngjit nё gjuhё
nё gjuhёn time tё varur pёrdhe
si gjuha e dreqit tё atit tё djallit:

faleminderit o Perёndi
qё ke gjetur njё ferr
pёr ata qё nuk deshёn tё pendohen kurrё